Konflikträdd — varför du drar dig undan, och vad det kostar

Att vara konflikträdd känns sällan som att undvika något. Det känns som att vara resonlig.

Du låter det bero. Du bedömer att det inte är värt det. Du håller med i stunden och tänker klart efteråt. Varje enskilt beslut ser ut som mognad, och det är först när de läggs ihop över några år som ett mönster blir synligt.

Hur det brukar se ut

Att bli tyst i en diskussion och kalla det lugn. Att säga "det är ingen fara" när det är det, och tro det en kort stund. Att gå med på något för att avsluta ett samtal, och sedan känna motvilja mot det du gick med på.

Att repetera ett jobbigt samtal om och om igen utan att någonsin ta det. Att ta upp saker indirekt — genom ett skämt, en kommentar till någon annan, en viss svalka — i stället för rakt.

Och det som oftast leder till samtalskontakt: en uppsamling av osagda saker som till slut kommer på en gång, oproportionerligt, med anledning av något litet.

Varför det uppstår

Konflikträdsla lärs nästan alltid in i en miljö där konflikter faktiskt var otrygga eller faktiskt var meningslösa.

Om meningsskiljaktigheter hemma trappades upp oförutsägbart var det klokt att vara tyst. Om de ledde till dagar av tystnad var lugnet billigare än att ha rätt. Om ingenting du sa någonsin påverkade utgången var det en korrekt avläsning av situationen att koppla bort sig — inte feghet.

Och om du var den som slätade över — barnet som skötte stämningen — är frånvaron av konflikt inte bara att föredra. Den känns som ditt ansvar.

Vad det kostar

Notan kommer på tre ställen.

Relationen får inte längre korrekt information. Om du aldrig tar upp något navigerar den andra efter en karta där allt är bra. Hen struntar inte i din invändning; hen har den inte. Många upptäcker det först vid en kris, och möts av uppriktig förvåning.

Motviljan försvinner inte. Osagda invändningar samlas i stället för att lösas upp. De brukar komma ut som avstånd, skärpa eller ett utbrott som handlar om hela listan och landar på det som råkade vara närmast.

Du tappar din egen hållning. Efter tillräckligt många år av att inte säga vad du tycker blir det svårare att veta vad du tycker. Signalen tystnar av brist på användning.

Att undvika konflikt är inte samma sak som att välja fred

Skillnaden värd att hålla fast vid går mellan ett beslut och en reflex.

Det går verkligen att släppa något. Då är det tyst efteråt. Du repeterar det inte, du tar inte upp det tre veckor senare kopplat till något annat, och det kostar ingenting att minnas.

Sitter det kvar släpptes det inte. Det sköts upp — och uppskjutna saker löper ränta.

Vad som förändrar det

Inte att bli konfrontativ. Många utgår från att alternativet till undvikande är aggressivitet, vilket får mönstret att framstå som det minst dåliga av två alternativ. Det är inte alternativet.

Det som hjälper är oftast mindre och mer tekniskt.

Att skilja sakfrågan från relationen — de flesta konflikträdda bär på en förutsägelse om att det som tas upp hotar själva bandet, och den förutsägelsen prövas sällan och stämmer sällan. Att ta upp saker tidigt, medan de fortfarande är små och oglamorösa, eftersom en mindre invändning är långt lättare att formulera än ett uppdämt missnöje. Att säga det rakt och kort i stället för att bygga ett resonemang, eftersom långa inledningar signalerar att något farligt är på väg.

Och att stå ut med obehaget i ett samtal som inte är löst, vilket ofta är det verkliga hindret. Impulsen att genast laga stämningen är det som producerar ett för tidigt "det är ingen fara".

En del av det här tränas medvetet i ACT-termer — att lägga märke till tanken det här förstör allt utan att lyda den, och i stället handla utifrån det som är viktigt för dig.

Vad du kan förvänta dig

De första direkta samtalen känns värre än att undvika dem, vilket är anledningen till att de flesta stannar där. Det som brukar förändras därefter är inte att konflikter blir bekväma, utan att de blir vanliga — något som händer och sedan tar slut, i stället för ett hot som ska hanteras.

Mer om hur det arbetet går till finns på sidan om destruktiva mönster och relationer, och i texten om duktig flicka-syndrom, som beskriver ett närliggande mönster.

Att hålla fred och att ha fred är inte samma sak, och skillnaden visar sig över år.