Undvikande anknytning: tecken och vad du kan göra

Du tycker om din partner. Ändå händer något när det blir för nära. Du blir trött, irriterad eller får plötsligt mycket att göra. Efteråt förstår du inte riktigt varför du drog dig undan.

Det mönstret kallas ofta undvikande anknytning.

Vad undvikande anknytning är

Anknytning handlar om hur vi knyter an till de människor som står oss närmast. Teorin utvecklades av psykiatern John Bowlby och psykologen Mary Ainsworth utifrån hur små barn söker trygghet hos sina föräldrar. Senare har den också använts för att beskriva vuxnas kärleksrelationer.

Den som har ett undvikande mönster har lärt sig att klara sig själv. Närhet är önskad men känns också som ett krav, och självständigheten blir sättet att hålla balansen.

Undvikande anknytning är ingen diagnos och ingen fast egenskap. Mönstret kan vara starkare i en relation än i en annan, och de flesta har drag av flera mönster.

Vanliga tecken

• Du behöver mycket egen tid och blir stressad när den krymper

• Du har svårt att prata om känslor och byter gärna ämne

• Du drar dig undan när din partner är ledsen eller upprörd

• Du löser helst problem själv och ber sällan om hjälp

• Du tappar intresset när en relation blir allvarlig

• Du lägger märke till din partners brister just när ni har kommit varandra nära

• Du får höra att du är svår att nå

Var det kommer ifrån

Ofta finns en uppväxt där känslor inte fick så mycket plats. Föräldrarna kan ha varit omtänksamma i det praktiska men obekväma med gråt, rädsla eller behov av tröst.

Barnet drar då en rimlig slutsats: det är bäst att inte behöva någon. Det var en klok anpassning då. Som vuxen står den i vägen för det du faktiskt vill ha.

Hur det påverkar relationen

Din partner märker avståndet och försöker komma närmare. Du upplever det som press och backar. Ju mer den ena söker, desto mer drar sig den andra undan.

Mönstret blir särskilt tydligt om din partner har lätt för att bli orolig i relationer. Det kan du läsa om i Ambivalent anknytning.

Inifrån känns det sällan som avstånd. Det känns som att behöva luft.

Vad du kan göra

Lägg märke till impulsen. Ögonblicket då du vill gå, byta ämne eller ta upp telefonen är värt att stanna i en liten stund. Du behöver inte göra något annorlunda först. Det räcker att se det.

Säg vad som händer. "Jag behöver en halvtimme för mig själv, sedan vill jag prata" är något helt annat för din partner än att du bara försvinner.

Ta små steg. Säg en sak som är lite sannare än vanligt. Stanna kvar i ett samtal en minut längre än du brukar.

Låt någon hjälpa dig. Att ta emot hjälp med något litet är övning i det som är svårast.

Om din partner har undvikande anknytning

Att jaga fungerar sällan. Det bekräftar din partners känsla av att närhet betyder krav.

Det som brukar fungera bättre är att säga rakt vad du behöver, utan anklagelse, och att ge utrymme utan att ge upp dina egna behov. Avståndet handlar sällan om dig. Det betyder inte att du ska nöja dig med hur lite som helst.

Går det att förändra?

Ja. Forskning tyder på att anknytningsmönster kan förändras genom livet, bland annat genom trygga relationer och samtal. Det går långsamt, och det börjar oftast med att du ser mönstret medan det pågår.

Ett närliggande mönster beskrivs i texten om att vara konflikträdd. Vill ni arbeta med det tillsammans kan ni läsa om parterapi online.

Behovet av luft är verkligt. Frågan är om det ska få bestämma hur nära någon får komma.