Prestationsbaserad självkänsla – när värdet sitter i vad du presterar

Det finns en variant av låg självkänsla som är särskilt svår att upptäcka, eftersom den utifrån ser ut som styrka.

Den kallas prestationsbaserad självkänsla, och den innebär ungefär det ordet säger: att värderingen av dig själv är knuten till vad du åstadkommer. Inte till vem du är, inte till att du finns, utan till resultat — och därmed till något som måste levereras på nytt hela tiden.

Begreppet är inte ett vardagsuttryck utan ett forskningsbegrepp, och det har studerats förhållandevis mycket i Sverige, särskilt i samband med stress och utmattning. Det är också ett av få fall där den svenska termen är mer precis än den engelska motsvarigheten.

Hur det känns inifrån

Sällan som osäkerhet. Oftare som krav.

Det känns som att inte kunna sluta arbeta när arbetet är klart. Som att en bra dag ger lättnad i stället för glädje — inte det där gick bra utan jag klarade mig undan den här gången. Som att prestationen räknas i ungefär en timme, och sedan nollställs.

Vilan är ofta det tydligaste tecknet. För den som har en prestationsbaserad självkänsla är ledighet inte återhämtning utan exponering: utan något att prestera finns inget som håller uppe värdet. Därför blir helger rastlösa, semestrar märkligt tunga, och sjukdagar förenade med skuld.

Många beskriver också ett bekräftelsebehov de skäms över. Det är begripligt. Om den inre värderingen inte fungerar av egen kraft måste den fyllas på utifrån — och utifrån är den färskvara.

Skillnaden mot att vara ambitiös

Det här är den vanligaste invändningen, och den är befogad. Mycket av det som beskrivs ovan låter som ambition, och ambition är inget problem.

Skillnaden ligger inte i hur mycket man gör. Den ligger i vad som står på spel.

Den som är ambitiös vill åstadkomma något, och blir besviken när det inte går. Besvikelsen handlar om saken. Den som har en prestationsbaserad självkänsla riskerar något annat: om det inte går är det inte bara resultatet som uteblir, det är rätten att duga som dras in. Därför blir reaktionen oproportionerlig, och därför går den inte att prata bort med att det inte var så viktigt.

Två frågor brukar skilja dem åt. Vad händer när du lyckas — kommer det glädje, eller bara lättnad och en ny nivå att hålla? Och vad händer när du inte presterar alls under en vecka — blir du rastlös, eller blir du orolig på ett sätt som handlar om dig själv?

Ambition kostar ansträngning. Prestationsbaserad självkänsla kostar vila.

Varför det är svårt att upptäcka

Därför att det belönas.

Prestationsbaserad självkänsla producerar precis det som arbetslivet efterfrågar: hög arbetskapacitet, pålitlighet, någon som tar ansvar utan att bli tillsagd, någon som inte släpper förrän det är bra. Den som bär den får ofta beröm, befordringar och ökat förtroende, och varje sådan bekräftelse gör mönstret starkare i stället för svagare.

Ingenting i omgivningen signalerar alltså att något är fel. Det gör det sällan förrän systemet inte längre orkar producera, och då kommer signalen på en gång.

Kopplingen till utmattning

Det här är anledningen till att begreppet finns i stress- och utmattningsforskningen och inte bara i litteraturen om självkänsla.

En prestationsbaserad självkänsla tar bort bromsen. Om värdet hänger på prestationen går det inte att skala ner utan att något väsentligt står på spel — och därför fortsätter man över den punkt där en annan person hade stannat. Vila blir inte ett rimligt svar på trötthet utan ett hot.

Det är också därför råden som brukar ges vid begynnande utmattning ofta studsar. Dra ner lite. Ta ledigt. Sänk kraven. Det är fullt förnuftiga råd, och för den som bär det här mönstret beskriver de inte en lättnad utan en risk. Rådet går inte att följa utan att först hantera det som gör vilan farlig.

Mer om själva utmattningsförloppet finns på sidan om utmattning och återhämtning, och en genomgång av diagnosen i texten om vad utmattningssyndrom är.

Var det kommer ifrån

Nästan alltid ur miljöer där uppskattning och prestation följdes åt tillräckligt konsekvent för att uppfattas som samma sak.

Det behöver inte ha varit hårda krav. Det räcker ofta med att uppmärksamheten framför allt kom vid goda resultat — betyg, matcher, att vara den som inte krånglade. Om du var den som klarade sig själv i en familj där någon annan behövde mer, kan självständighet ha blivit både din uppgift och ditt kvitto.

Slutsatsen ett barn drar av det där är logisk: värde är inget man har, det är något man håller uppe.

Vad som förändrar det

Inte att sluta prestera. Det är varken önskvärt eller realistiskt, och förslaget brukar möta ett befogat motstånd.

Det som arbetet handlar om är att lossa kopplingen mellan prestation och värde, så att det går att fortsätta göra bra ifrån sig utan att varje resultat är en dom.

I praktiken börjar det ofta med att formulera regeln som styr — jag duger när jag levererar, vila måste förtjänas — eftersom den sällan har sagts högt och därför aldrig har prövats. Med KBT arbetar man sedan med beteendeexperiment: att medvetet prestera något sämre än möjligt i ett läge där det är ofarligt, och undersöka vad som faktiskt händer. Det är obehagligt och ovanligt informativt.

Därefter handlar mycket om att öva på att vila utan att kompensera för det, och att stå ut med den oro som väcks när ingenting produceras. Och om att bygga upp ett värde som inte är beroende av resultat — vilket i ACT-termer betyder att arbeta med vad som är viktigt för dig oavsett hur det går, inte bara vad som fungerar.

Grunderna i hur självkänsla fungerar, och skillnaden mot självförtroende, finns i texten om självkänsla. Konkreta övningar finns i KBT-övningar för självkänsla.

Vad du kan förvänta dig

Det första som brukar förändras är inte att kraven sjunker. Det är att de blir synliga som krav — att du märker regeln medan den verkar, i stället för att upptäcka den när kroppen säger ifrån.

Mer om hur det arbetet går till finns på sidan om nedstämdhet och livskriser.

Att prestera är inte problemet. Problemet är att behöva göra det för att få finnas.